Minnen...

Det finns historier som mina bandmedlemmar tycker är skojigt att ta upp på kvällar när alkoholen flödar.
Jag kan berätta om en kväll när vi spelade på Birka Princess och det var dags att kliva på scenen för eftermiddagsspelningen.
Eftersom det var min första båt-tur, så hade jag ingen aning om att vi skulle spela på eftermiddagen, utan låg i godan ro på min hytt och sov efter nattens bravader, när det knackade på dörren och kapellmästaren skrek:
- Meta!!!! Du ska stå på scenen om 10 minuter!!!!
Shit! Jag flög upp ur sängen och tänkte "Vad ska jag ha på mig?"
Eftersom jag var ganska mager och grann på den tiden, så tänkte jag att det spelar ju ingen roll om jag har på mig mina menstrosor (finns ju ingen som ser dem) och så hade jag köpt ett par riktigt granna (ironi) strumpbyxor i tax-free-shopen som jag drog på mig.
Över detta slet jag på mig ett svart fodral värdigt en dansbandsprimadonna.
Efter 7 minuter skred jag värdigt upp på scenen när min kapellmästare presenterade mig.
-Här kommer Meta att framföra "Sail Along Silvery Moon" på altsaxofon!!!!
Och jag bugade mig, böjde mig ned för att greppa saxofonen och såg inte att saxofonhalsbandet (med bihängande krok) fastnade i kjollinningen och när jag reste mig upp, så drogs hela härligheten upp ända upp till naveln!
Där stod jag mitt på scenen, med hela magen och benen och menstrosorna bara framför en skrattande publik...
Uj-ej-uj...
Det var första förödmjukelsen.
Nu har det hänt mycket mer, så nu bryr jag mig inte längre, man måste bjuda på sig själv, men visst är det skoj att få skratta åt andra?

Kram på er!