Det är Lucia idag och jag har alltid varit en lucia-människa. Jag fullkomligt ÄLSKAR att fira Lucia. Det är en av årets höjdpunkter. Så har det alltid varit - ända tills jag flyttade till Dals-Ed.
Suck...
Om man tar det från början:
Så fort jag kunde gå själv, så invigde min mor mig i det heliga luciafirandet.
Luciasånger tränades in och luciakronan plockades fram långt i förväg, så att mamma kunde göra den riktigt fin. Min luciakrona var klädd i lingonris och röda band. Den var så vacker.
Ett litet problem var ju särken. Den var ju aldrig i rätt storlek, men det värsta som kunde hända vore ju att den vore för liten / kort. Som tur var, visste mamma precis hur det kändes att ha för korta eller förlängda (hemska tanke) särkar på sig, så hon såg alltid till att jag hade rätt längd, oavsett om det var en utgift hon hade råd med eller ej.
Natten före Lucia var alldeles omöjlig att sova på. Jag låg och väntade på att jag skulle höra mamma kliva upp och göra frukost. Timmarna segade sig fram, men så, klockan 04.30, så var det dags. Vi åt frukost och mamma började med det slitsamma arbetet att kamma ut mitt hår. Slutligen klädde hon på mig flera lager med underkläder och drog särken över mitt huvud. Med stor vördnad satte hon sedan på mig luciakronan och så åkte vi iväg på vår årliga lucia-turné.
Vi började alltid med mormor och morfar, moster och morbror.
Sedan åkte vi vidare till farmor och farfar, mina fastrar och min farbror, och så avslutade vi lussandet hemma hos min pappa och hans dåvarande fästmö.
Och jag sjöng och sjöng.
Ännu mysigare blev det sedan jag fått två småsyskon också. Då blev ju genast luciatåget större. Då var vi tre stycken som skulle sjunga och ni skulle bara veta vad mina syskon fick lida när jag försökte få dem redan vid två-tre års ålder att klämma in i stämsång.
När jag sedan började skolan, så hade jag turen att hamna i en skola där musikläraren var av samma uppfattning som mig; det allra största på året är lucia och julfirandet. Så redan i augusti började vi träna på luciatåget. Oj, vad vi övade. Men så blev det också exceptionellt vackra luciatåg. Många, många elever medverkade och vi sjöng alltid tre-stämmigt och hade med instrumentalister. Jag fick t.ex. alltid spela tvärflöjt. Jag minns speciellt en luciakväll, då vi hade övat in O, helga natt. Jag och två till, med varsin stämma. Hela kyrkan satt och grät.
Efter att jag slutat nian, började jag i kyrkans flickkör, och det var vi som var Kumlas Lucia, varje år. Ja, man fick ju bara vara med i ett par år, för sedan var man ju för gammal. Det var fantastiskt. Då var det lite högre skola, så då fick vi även sjunga en del på latin. Oj, så mäktigt det kändes.
Sedan blev jag vuxen, men eftersom jag alltid jobbat med musik och barn, så har jag på alla skolor jag arbetat, fått ha hand om luciafirandet. Jag har burit fram traditionen så gott jag har kunnat, och jag har jobbat med julspel och körer etc. etc. Jag har i mina samlingar tonvis med egenhändigt ihopknåpade teaterstycken, musikstycken, julpotpurrier, lussevakor, cd-skivor, bakgrunder, texthäften, pärmar och böcker, som sedan jag flyttade till Ed bara står här till ingen nytta.
Här i Ed firar man inte Lucia. Jättekonstigt.
Rektorn på musikskolan väljer ut sju elever som blir luciakandidater.
En av dessa blir sedan framröstad till Dals-Eds Lucia.
Sedan koras lucian på torget på skyltsöndagen och sedan ser man inte av dem något mer, om man inte bor på äldrevården, förstås, för luciatåget (alltså dessa 7 flickorna) går omkring med musikrektorn som kompar på dragspel. Men de går bara omkring hos de företag och instanser som har köpt dem. Dessutom läggs inte en enda stämsång in. Lite tråkigt, tycker jag.
Jo, jag överdrev väl lite, skolan får gå till kyrkan och titta på dessa elever också en kort stund på luciadagen.
Så nu sitter jag här, på luciadagen. Ensam. Jag har tid i tvättstugan just nu och torsdagar är ju min städdag, så det är väl dags att plocka fram dammsugaren och tvålborsten.
Jag undrar om man kan träna upp katterna så pass att de kan lussa för mig?
Suck...
