Nu har vi börjat riva!

Japp! Nu har vi som sagt börjat riva. Vi river väggar och tapeter och sliter upp golv, för nu ska här byggas om.
Vi har fått tag på en jättefin lokal som vi håller på och bygger om till café / salladsbar och vi kommer även att utöka vår cateringverksamhet. Just nu pirrar det av lust att inreda och designa kök och servering. Jättespännande. Jag ska lägga in bilder här så småningom, så man kan se hur arbetet fortskrider.

Huvva! Börjar bli nervös nu. Revyn har premiär på lördag och jag och Gert går och peppar varandra. Det killar rejält i magen, ska ni veta.
Blir det några bra reportage, så kan det ju hända att jag lägger in dem här också, annars är det bara att köpa biljett för den som är nyfiken. Finns att köpa i bokhandeln här i Ed.

Såg en rolig historia som jag vill dela med mig av. Håll till godo och kram på er!

I skolan...

Lille Tony är den duktigaste killen i klassen, och är alltid först färdig med proven.
För att han inte ska förstöra för resten av klassen, säger fröken en dag till honom:
- Tony, du är så duktig att jag måste ställa dig en extra fråga.
- Det sitter 5 fåglar på en gren. Du har med dig ett luftgevär och skjuter en av dem.
- Hur många sitter kvar?
- Ingen, svarar Tony.
- Vad menar du...ingen?
- Jo, den ene stupar i backen, och de andra flyr skrämt därifrån.
Fröken nickar motsträvigt:
- Svaret skulle egentligen varit 4, men jag gillar sättet du tänker på.

Lite senare räcker Tony upp handen.
- Ja, Tony?
- Fröken, kan jag få fråga dig om något?
- För all del.
- Okay, 3 damer står vid en glasskiosk, och alla har köpt sig en glass.
- En av dem slickar på glassen, den andra biter i den och den tredje suger på den. Vem av dem är gift?
Fröken rodnar:
- Ehh..jag vet inte riktigt, kan det vara hon som suger på den?
- Nej, fröken. Det är hon som har ring på fingret, men jag gillar sättet du tänker på!

Obegripligt

FN skickade ut en enkät över världen med den enda frågan:
Ge oss din ärliga åsikt om hur en lösning på bristen på mat i övriga världen ser ut.

Det hela misslyckades.
I Afrika visste man inte vad "mat" var.
I Östeuropa visste ingen vad "ärliga" betydde.
I Västeuropa visste ingen vad "brist" innebar.
I Kina kände ingen till begreppet "åsikt".
I Mellanöstern visste ingen vad ordet "lösning" stod för.
Slutligen, i USA visste ingen vad begreppet "övriga världen" betydde.

Saxat ur dbd 20090105

Lutfisktrauma

När jag var åtta år bodde vi på Tornfalksgatan i Örebro.
Där hade jag ett eget rum mitt emot köket, så man kunde se in i mitt rum när man satt vid köksbordet.
En helt vanlig dag satt jag inne i mitt rum tillsammans med en lekkompis och lekte med barbie-dockor. Jag hade några jättefina som jag inte ville att någon annan lekte med och speciellt inte den här tjejen som jag hade hemma just då, eftersom hon var mycket ovarsam med sina dockor och tog av huvuden och bytte armar och ben på alla stackars barbisar.
Mitt uppe i vår lek, så ropar mamma från köket att det var mat. Jag sprang ut i köket, men såg till att dörren var öppen, så att jag kunde hålla koll på mina dyrgripar även under middagen - jag tänkte minsann skynda mig att äta!
När jag slog mig ner vid middagsbordet kom mamma med mattallriken
- LUTFISK!
Jag är inte, och har aldrig varit, speciellt kräsen på maten, men det finns vissa saker som jag bara inte kan svälja. Lutfisk är en av dessa.
Nu ska ni veta att min mamma var väldigt sträng när det gällde mat. Man ska äta det man får serverat och vara tacksam för att det står mat på bordet.
Lilla åtta-åriga Meta kämpade tappart med de första bitarna, men maten bara växte.
Hur mycket jag än försökte peta i mig, så kändes det som om det bara blev mer och mer på tallriken.
Efter en halvtimme frågade jag min mor om jag kunde få slippa äta upp maten, för en gångs skull, men jag fick ett blankt NEJ! Mamma sa: Du går INTE från matbordet förrän du har ätit upp maten!
Ni kan ju förstå att jag vid det här laget var mäkta orolig för hur länge min lekkompis skulle kunna hålla fingrarna från mina fina dockor. Jag började dessutom få ganska ont i magen.
Jag kämpade och kämpade med tårarna rinnande nerför mina kinder och efter en timma såg jag att min kompis stängde dörren till mitt rum, så att jag inte längre kunde se vad hon gjorde. Mamma höll sig envetet kvar i köket med intentionen att se till att jag skulle äta upp.
Nu hade jag suttit i över en timme och lutfisken hade ju så klart blivit kall. Ännu värre.
Efter två timmar kom min lekkompis ut från mitt rum och sa att hon var tvungen att gå hem. Jag grät förtvivlat och min mamma gav till slut med sig, men hon avslutade vår kontrovers med att tala om för mig att jag inte skulle få någon annan mat på hela dagen, utan om jag blev hungrig, så skulle hon värma på lutfisken åt mig.
Sedan dess har jag undvikit lutfisk, som ni kanske förstår.
Igår kväll ringde min mamma och sa att på trettondagen skulle alla i familjen träffas och äta tillsammans, eftersom vi bara träffas en gång i halvåret ungefär och Gert och jag är lediga (om vi inte ska träna på revyn) så sa jag att ja, det kan väl bli kul!
-Åh, vad roligt, sa mamma, hela familjen samlad igen! Då måste jag sticka iväg och köpa mer lutfisk att lägga i blöt!
- Vad? sa jag. Lutfisk? Skulle jag åka 30 mil hem till Närke för att käka lutfisk? Du måste skoja med mig!
Mamma förstod ingenting. Det som var en av mina värsta upplevelser har hon helt glömt bort! Ofattbart!
Jag berättade då för mamma hur dåligt jag mått i mitt snart fyrtio-åriga liv pga hennes lutfisk, så nu har hon lovat att om vi kommer över på trettondagen, så ska jag få min favoriträtt istället. Mammas vegetariska lasagne.

Förresten, vet ni vilken fisk som har sämst balanssinne?
Jo, lutfisken.