Lutfisktrauma

När jag var åtta år bodde vi på Tornfalksgatan i Örebro.
Där hade jag ett eget rum mitt emot köket, så man kunde se in i mitt rum när man satt vid köksbordet.
En helt vanlig dag satt jag inne i mitt rum tillsammans med en lekkompis och lekte med barbie-dockor. Jag hade några jättefina som jag inte ville att någon annan lekte med och speciellt inte den här tjejen som jag hade hemma just då, eftersom hon var mycket ovarsam med sina dockor och tog av huvuden och bytte armar och ben på alla stackars barbisar.
Mitt uppe i vår lek, så ropar mamma från köket att det var mat. Jag sprang ut i köket, men såg till att dörren var öppen, så att jag kunde hålla koll på mina dyrgripar även under middagen - jag tänkte minsann skynda mig att äta!
När jag slog mig ner vid middagsbordet kom mamma med mattallriken
- LUTFISK!
Jag är inte, och har aldrig varit, speciellt kräsen på maten, men det finns vissa saker som jag bara inte kan svälja. Lutfisk är en av dessa.
Nu ska ni veta att min mamma var väldigt sträng när det gällde mat. Man ska äta det man får serverat och vara tacksam för att det står mat på bordet.
Lilla åtta-åriga Meta kämpade tappart med de första bitarna, men maten bara växte.
Hur mycket jag än försökte peta i mig, så kändes det som om det bara blev mer och mer på tallriken.
Efter en halvtimme frågade jag min mor om jag kunde få slippa äta upp maten, för en gångs skull, men jag fick ett blankt NEJ! Mamma sa: Du går INTE från matbordet förrän du har ätit upp maten!
Ni kan ju förstå att jag vid det här laget var mäkta orolig för hur länge min lekkompis skulle kunna hålla fingrarna från mina fina dockor. Jag började dessutom få ganska ont i magen.
Jag kämpade och kämpade med tårarna rinnande nerför mina kinder och efter en timma såg jag att min kompis stängde dörren till mitt rum, så att jag inte längre kunde se vad hon gjorde. Mamma höll sig envetet kvar i köket med intentionen att se till att jag skulle äta upp.
Nu hade jag suttit i över en timme och lutfisken hade ju så klart blivit kall. Ännu värre.
Efter två timmar kom min lekkompis ut från mitt rum och sa att hon var tvungen att gå hem. Jag grät förtvivlat och min mamma gav till slut med sig, men hon avslutade vår kontrovers med att tala om för mig att jag inte skulle få någon annan mat på hela dagen, utan om jag blev hungrig, så skulle hon värma på lutfisken åt mig.
Sedan dess har jag undvikit lutfisk, som ni kanske förstår.
Igår kväll ringde min mamma och sa att på trettondagen skulle alla i familjen träffas och äta tillsammans, eftersom vi bara träffas en gång i halvåret ungefär och Gert och jag är lediga (om vi inte ska träna på revyn) så sa jag att ja, det kan väl bli kul!
-Åh, vad roligt, sa mamma, hela familjen samlad igen! Då måste jag sticka iväg och köpa mer lutfisk att lägga i blöt!
- Vad? sa jag. Lutfisk? Skulle jag åka 30 mil hem till Närke för att käka lutfisk? Du måste skoja med mig!
Mamma förstod ingenting. Det som var en av mina värsta upplevelser har hon helt glömt bort! Ofattbart!
Jag berättade då för mamma hur dåligt jag mått i mitt snart fyrtio-åriga liv pga hennes lutfisk, så nu har hon lovat att om vi kommer över på trettondagen, så ska jag få min favoriträtt istället. Mammas vegetariska lasagne.

Förresten, vet ni vilken fisk som har sämst balanssinne?
Jo, lutfisken.